Om det nu kan intressera någon så följer här den lilla historien om hur vi hamnade här på Tågarp Dalagård, och lite sådär i stora drag vad som hänt sedan dess. I väldigt stora drag...
Vi hade fantiserat flera år om att det vore mysigt att bo i en pitoresk gård på Österlen. Vi hade varit här ganska mycket, särskilt i samband med påskarnas konstrundor. Och jag är ju uppvuxen i Ystad, så det var liksom lite av hemmaplan.
"Vi" vid detta tillfället var jag, Carina, Max och Mimmi. Samt hunden Dixie och några katter.
Så hastigt och lustigt bestämde vi oss under vintern 2006/2007 för att börja göra slag i saken. Vi såg det som en femårsplan, fanns ju ingen anledning att hitta första bästa, det viktigaste var ju att det blev helt rätt. Varvid vi åkte ner en helg och tittade på en fyra-fem objekt, som mäklarn kallade det. Redan det andra fastnade vi för på en gång, och på den vägen är det. Den 13e juli 2007 gick flyttlasset.
Mimmi hade länge velat ha ett eget djur, och när man bor på landet finns det ju förutsättningar. Så efter några veckor blev vi med kaninen Lucas. Strax därefter tyckte Carina att Lucas var lite för ensam i buren, så det blev en till som sällskap, Gösta. Bra med två hanar så att dom inte hittar på nåt fuffens. Tänkte vi...
Lucas kanin visade sig dock efter ett tag vara en Lucy, eftersom det dök upp ett antal tillökningar i buren. Gösta å sin sida rymde, vilket tillfälligt lättade på trycket i kaninuppfödningen. Efterhand som ungarna växte till sig så började de dock skapa nästa generation, trots att vi försökte sortera dem i olika burar efter könstillhörighet. Rymde, fångades in, sorterades, rymde igen... Vi gav upp.
Dixie hund gick tyvärr bort i njursvikt i mellandagarna 2007. Hennes plats fylldes med råge fyllts av Ise hund, eller Iseline Hettland som hon egentligen heter. Kullen är av uppfödaren namngiven efter norska skidlöperskor. Hon kom hit i januari 2008.
Tyvärr gick hon bort redan i januari 2012, också hon i njursvikt som en följdeffekt av en livmoderinflamation. Tydligen är Berner Sennen hundar genetiskt sett i riskzonen för njurbesvär, så det blir nog inte fler sådana. Även om det är den perfekta hunden när man bor så här.
Katten Curraso försvann tyvärr under våren 2008, förmodligen i en arbetsplatsolycka under jakt i övre hagen, sannolikt också med en räv inblandad. Curris, som var van att sätta hunden på plats, underskattade förmodligen därmed rävens beslutsamhet och reagerade för lojt vid mötet. Oansvarigt att låta katten vara ute i så farlig miljö tycker vissa. Bättre att katten får vara katt och göra riktiga katt-saker tycker vi, den är nog lyckligare så även om det kan sluta i förtid.
Senare under 2008 lämnade också Gizmo katt in, en perser på 16 år har väl ändå fått ut ganska mycket av livet. Istället fick vi på kattfronten nytillskotten Honey och Jeltsin.
Playboy katt, som också följde med hit från Halmstad, hade mer eller mindre hela livet haft problem med tarmarna, en del av dem hade opererats bort några år tidigare. Därför är han känslig för hårbollar och andra förstoppningar, och varje gång han blev dålig hängde det på ett hår. Under hösten 2008 var tyvärr marginalerna på fel sida, och han fick somna in.
Mimmi hade sista året i Halmstad börjat med konståkning. Nu är det ju inget som direkt rosar marknaden härnere i sydöstra Skåne. Så istället gjorde hon slag i saken och började med ridning, något som hon haft högt på önskelistan länge. Och det är ju en mer adekvat sysselsättning under omständigheterna.
Efter några månader tog Carina också upp ridningen från tonåren, och efter ett halvår började även jag. Ganska otippat kanske, men ska man sitta frysandes och vänta i ett ridhus kan man ju lika gärna vara med tänkte jag. Sedan var jag också fast...
Vi skaffade egna hästar, byggde om hönshuset till stall. När vi köpte stället hade vi inte ens tänkt tanken att det var en i det närmaste perfekt hästgård. Ingen av oss höll ju på med ridning.
Mimmis fjording heter Carissto.
Min fjording Brolle bus fick kolikproblem med magen i november 2008. Från att ha varit kärnfrisk tills han inte gick att rädda tog det bara några timmar. 2 veterinärer var här hela tiden men inget gick att göra. Istället kom i slutet av 2008 Ofelia, en tämligen bestämd fjord-madam på 6 år.
Och alla kaninerna har efter hand rymt och lever fritt i trädgården. Verkar som om dom trivs, men det blir ju bara fler och fler och fler och... tills några svåra dagar under våren 2013 när rävarna gjorde en kraftsamlig. Så nu tror jag inte att det finns en enda kanin kvar.
Å så nåra nya katter allteftersom.
Itchy och Ofelia (inte hästen utan katten) kom hit ungefär samtidigt som vi. Ofelia lyckades dock bli överkörd uppe på vägen ganska snabbt, medan Itchy fortfarande är i full fart.
Jeltsin, Honey och lite senare "T", tre birmor.
Floyd, den norske skogskatten, och Twiggy den skånska bondkattan.
Hennes öde är lite speciellt, hon hittades mitt i smällkalla skånevintern uppkrupen i underredet på en bil vid ridskolan i Borrby. Jag hjälpte till att få fram henne, och Carina adopterade henne genast innanför jackan.
Iskall och mager som ett benrangel (avser då i första hand katten, inte Carina).
Kom hem till oss, sargade oss svårt när hon högg skinksmörgåsen ur handen på oss i jakt efter mat. Lugnade sig, men verkar ha lite psykiska problem. Håller sig mest för sej själv, lämnar sällan matskålen mer än två decimeter. Fick därför ett eget litet krypin på andra våningen, lite tråkigt och ensamt kanske, men hon mår nog bäst så, hoppas vi, efter allt vad hon varit med om.
Under vintern 2012/2013 gick hon ut en dag, och sedan har vi inte sett till henne.
Precis som så många andra lyckades vi inte hålla ihop saker och ting. Så sommaren 2012 fick Carina nog, och flyttade tillsammans med Max och katterna Honey och T in till ett eget hus i Gärsnäs. Så var det med den saken. Men det hela gick väldigt civilicerat till.
Så nu är det bara jag och Mimmi (på deltid) kvar, plus en hel del andra djur.
Carinas häst Milton stannade kvar, lite för stor att ha inomhus i en bostadsrätt, men han blev dålig under vintern 2012/2013 och fick tyvärr avlivas. Han var dock 22 år, vilket i och för sig inte behöver vara någon dramatisk ålder för en häst, men likafullt är det väl inte heller ovanligt att de börjar bli klena i den åldern.