AIKIDO

"Aikido är en kampart som går ut på att använda angriparens kraft mot honom." Detta är förmodligen den vanligaste allmänna beskrivningen av aikido. Även om denna förklaring är lite väl förenklad och grovhuggen är den väl inte direkt felaktig. Men den ger naturligtvis långt ifrån hela bilden.

 

 

 

Aikido är en kampkonst med betoning på konst. Inte i bemärkelsen att den skall vara vacker att titta på, även om den ofta är just det. Snarare i betydelsen att det är känslan för och uttrycket av de bakomliggande principerna som är det viktiga, inte det praktiska resultatet i att besegra en motståndare. Detta innebär inte nödvändigtvis (men omfattas likaväl av mitt resonemang på en kommande sida om just "budo och självförsvar") att aikido är en ineffektiv kampmetod, bara att själva kampmomentet inte är den stora poängen.

Aikidoträning är således inte en kurs i självförsvar. Vill man snabbt lära sig försvar mot fysiska angrepp bör man ta en snabbkurs i självskydd. Den ger inga djupa kunskaper, men sådana som är direkt användbara och lätta att ta till sig.

 

Aikido å andra sidan är en lång vandring för att lära kroppen smidighet, koncentration och följsamhet, samt att spontant följa de grundläggande principerna för aikido. Någon har sagt att "om något är lätt att lära sig kan det inte innehålla något av större värde". Detta stämmer väl in på aikidon, den är nämligen inte alls lätt att lära sig, men innehåller mycket av stort värde. Flummigt, eller hur?

Och det säger sig ju själv att en kampart som är så komplex, djuplodande och svår att bemästra inte är det lämpligaste valet om man "bara" vill lära sig självförsvar. Jag tror säkert att aikido kan tillföra något i en självförsvarssituation, problemet är bara att det förmodligen tar 50 års träning eller så för att komma till en sådan nivå av aikido att den gör någon nytta, innan dess gör den en bara förvirrad. På sätt och vis skulle man nog kunna säga att aikido är en akademisk form av självförsvar. Det är absolut inget fel på akademisk bildning, vad vore världen utan den. Men vill man lära sig slå i en spik skall man gå en snickarutbildning, inte studera till byggingenjör eller arkitekt...

Du som är intresserad kan följa den här länken för att få läsa lite mer filosofiska funderingar kring vad aikido är och inte är. Länken leder till ett utdrag ur ett utkast till en bok jag arbetat på ett tag.

Aikidons ursprung är på sätt och vis jujutsun, som i sin tur utvecklades ut samurajernas metoder för att strida utan vapen. Deras huvudvapen var svärdet, men de måste naturligtvis kunna slåss även utan detta. Det var då naturligt att den obeväpnade kampen baserades på svärdskonstens rörelsemönster, det var ju i detta sammanhang kampmetoden måste fungera.

Jujutsun var vid denna tid tämligen rättfram och brutal, den var ju avsedd för slagfältet. Men i början/mitten av 1900-talet upptäckte Morihei Ueshiba, aikidons grundare, att man kan utföra jujutsuns tekniker på ett mycket mer sofistikerat sätt, som också kräver avsevärt mindre ansträngning, om man utnyttjar angriparens rörelse och kraft istället för att försöka stoppa eller övervinna den.

Aikidons ursprung i svärdskonsten innebär att det också ingår träningsmoment med svärd, även om man inom aikidon använder en svärdsattrap av trä, en så kallad "bokken".

Vill du veta lite mer om aikidons uppkomst, läs då gärna också detta utdrag ur min kommande bästsäljare.

 

Jag måste nog visa ett exempel, annars blir det här helt obegripligt...

På videon nedan visar Stefan Stenudd, en av svensk aikidos största profiler, tillsammans med Patrick Livbom en övningsform som åskådliggör en del av kärnan i aikido. Filmen är inspelad från en uppvisning i anslutning till firandet av svensk aikidos 50års-jubileum 2011.

Titeln på filmsnutten är "Let's Dance".

Och det ser mycket riktigt ut mer som en dans än en kampkonst. Poängen är att i aikidon strävar man inte efter att besegra angriparen med kraft, utan istället efter att utveckla sin känsla för den kraft och rörelse som angriparen utvecklar och sedan "hjälpa" angriparen genom att ta över och leda vidare denna kraft/rörelse så att angriparen tappar kontrollen över den och därmed "faller på eget grepp". På en högre nivå skulle man kunna uttrycka det som att jag inte gör mina aikido-tekniker för att försvara mig mot angriparens fysiska attack, utan jag arbetar med hans intention till attack och leder den i en riktning som är till min fördel.

 

Naturligtvis är det inte en kampsituation videoklippet visar, den uppmärksamme tittaren ser ju att Stefan inte ens blir angripen. Istället skapar man i handen en mjuk kontakt med "angriparen" och via denna kontakt tränar sig Stefan i att känna och manipulera angriparens kraft/rörelse/intention. Detta är således en grundövning för att utforska aikidons principer, inte en kampteknik i sig.

Men den visar på ett bra sätt vad aikidon går ut på. Och ger också en vink om att aikido nog inte är det mest lättillgängliga sättet att lära sig självförsvar...

 

För att visa aikido lite mera ur ett kamp-perspektiv är här en annan filmsnutt med Stefan. Till höger utför han ett antal varianter där han använder sig av det vanligt förekommande aikido-kastet kote-gaeshi. Detta skulle väl kunna översättas ungefär som handleds-kast.

Här använder han aikido mer som ett sätt att försvara sig mot olika typer av angrepp jämfört med i filmen ovan, men man kan ju fortfarande tydligt se att aikido är en ganska lekfull sysselsättning där man hjälps åt att utforska olika möjligheter med krafter i rörelse snarare än man ser det som träning i en självförsvars- eller stridssituation.

Ett annat utdrag ur min alldeles egna bok som säger några ytterligare ord om hur aikido tränas hittar du här.

 

 

 

 

 

En annan till synes obskyr övningsform inom aikidon (det finns många, här visar jag endast ett mikroskopiskt urval) är den så kallade Suwariwaza Kokyu Ho som ses på bilderna nedan. Det är en slags sittande träning. Ursprunget kan tänkas vara att japanerna satt mycket i den knäsittande positionen seiza, och att det därför kunde vara rimligt att också öva sig i att slåss ur denna ställning.

 

 

 

 

Inom aikidon är vitsen med detta dock mera att man i en såpass låst situation tvingas fundera mera på hur man utnyttjar sina starka sidor för att komma åt angriparens svaga dito. Detta är alltså en övning bland annat för att hitta sitt eget centrum (ett mycket viktigt koncept inom aikidon) och känna efter hur man kan projicera ut olika riktningar därifrån och se hur detta påverkar angriparen. Eftersom det ju i första hand är en grundövning för att hitta den rätta känslan jobbar man ofta med det tämligen tandlösa angreppet att låta angriparen ta tag i ens handleder, mest bara för att ha en kontaktpunkt att arbeta med.
(Dock kan påpekas att det till synes ofarliga angreppet att ta tag i och låsa fast motståndarens handleder blir en väsentligt potentare attack för en samuraj eftersom det hindrar honom från att dra sitt svärd, och därför gäller det att agera snabbt innan angriparen utnyttjar detta sårbara läge.)

 

Jörgen och aikido

Min huvudsakliga budo-bakgrund var ju inom jujutsun. Dock började jag så smått se något mera bortom jujutsun. Även om den gick ut på att försöka använda smarta tekniker istället för att hamna i en kraftmätning med angriparen så hade jag känslan av att detta kunde utvecklas ännu mer än vad det gjort inom jujutsun. Jag tyckte också att den hårda inriktningen mot självförsvar som rådde inom "min" jujutsu-stil ibland kunde vara begränsande för möjligheten att lite mera lekfullt "ta ut svängarna" under träningen.

Av en slump var jag nere i Malmö och tittade då på GAK Enighets årliga uppvisning i samband med terminsstarten. Stefan Stenudd hade då precis flyttat ner från huvudstaden, och när han förevisade aikido förstod jag att det var detta jag letat efter.

Så jag började 1993 så regelbundet jag kunde åka ner från Halmstad till Malmö för att vara med på så många träningar jag hade möjlighet och råd till. Det blev ju långt ifrån varje vecka, så det var svårt att komma någon vart. Men det var roligt. Jag lyckades med min första gradering samma år, mycket tack vara min bakgrund inom jujutsun, men den andra kom inte förrän 1996, vilket är ett sällsynt långt intervall för dessa första grader.

Efter hand var det ju såklart svårt att hålla igång motivationen med så dålig kontinuitet i träningen. Jag försökte åka på olika träningsläger, men det var heller inte så lätt eftersom jag saknade den vardagliga mängdträningen. Därför gick det upp och ner, ett steg fram och två tillbaks, med aikidon under flera år.

Men så i början av 2000-talet fick jag veta av en slump att man hade börjat träna aikido i Falkenberg. Det var stadsbiblotekarien Magnus (till höger på bilden tillsammans med Stefan) som tack vare en tjänst där hade tagit med sig sin aikido och startat en aikidosektion i ortens judoklubb. Eftersom jag bodde mitt emellan Halmstad och Falkenberg var det ju lika nära att åka till Falkenberg för att träna aikido som till Halmstad för att träna jujutsu, och definitivt närmare än att åka till Malmö. Detta var förlösande för min träning, äntligen lite kontinuitet. Klubben började samarbeta med Stefan och han kom upp då och då både för att hålla i träning och genomföra graderingar.

En ännu större förlossning för min aikido var när Magnus efter något år skulle byta tjänst och flytta från Falkenberg. Då var det jag som var den mest rutinerade aikidoutövaren i klubben och hade lång erfarenhet som jujutsuinstruktör, så plötsligt blev jag ansvarig för träningen. Jag hade då redan dragit igång iaidoträning i klubben, och något senare kom också jujutsun. Att instruera tvingade mej verkligen att tänka och känna efter vad som egentligen var det centrala i aikidon, och instruktörsrollen gjorde att jag blev flera nivåer bättre. Jag lyckades gradera till 1a dan (första svartbältesgraden) 2005.

 

Jag totade under dessa år också ihop en hel bok om aikido. Den är faktiskt helt färdigskriven i ett första utkast. Dock återstår att ta fram ett digert bildmaterial, och naturligtvis också en hel del vidare bearbetning. Samt någon som vill ge ut den. Och kanske vore det smakfullt att jag faktiskt tränar aktivt också, om jag nu ska komma ut med en bok. Men vem vet, kanske jag dammar av den någon dag och gör verklighet av projektet. Du kan läsa några utdrag ur boken här.

2007 flyttade jag till Tommarp på Österlen, och därmed var det återigen långt till träningen. Var under första året fortfarande en hel del i Halmstad för jobbets räkning, så jag upprätthöll mitt tränarskap i Falkenberg ett tag, men det var ju naturligtvis ingen långsiktig lösning. Eftersom jag i och med flytten hamnade väldigt nära min iaido-sensei Momi så blev det naturligt så att iaidon tog överhanden.

Så jag har inte tränat varken aikido eller jujutsu sedan dess. Jujutsun känner jag mej ganska färdig med så det kvittar, men aikidon saknar jag verkligen...