IAIDO

Iaido är enkelt uttryckt konsten att hantera det japanska tvåhands-svärdet, "katanan", men är egentligen mycket mer än så.

 

 

 

Iaido kan översättas som "vägen till harmoni med nuet" eller "vägen till harmonisk närvaro". Det antyder att det handlar om betydligt mer än att vifta med ett samurajsvärd. Och även om det kan tyckas lite flummigt så inser man ju lätt att i en strid man mot man med svärd så gäller det att vara närvarande där och då, att brista i koncentrationen eller ens tänka en medveten tanke gör med stor sannolikhet att den andre går segrande ur bataljen. Och det är väl här kärnan i iaido ligger, svärdet är mest ett verktyg för att träna sinnet. Fast man får hålla på ett bra tag för att komma dit...

Iaido tränar man i grunden ensam i "kata-form". En kata är ett förutbestämt rörelsemönster som simulerar en tänkt stridssituationer mot fiktiva motståndare. Dock tränas naturligtvis förutom de olika katorna även många grundövningar av olika slag och ibland även parövningar för att få en bättre förståelse för katornas innebörd.

Iaido kan upplevas som en tämligen introvert sysselsättning, och det ligger nog mycket i det. På en högre nivå kan iaido sägas vara meditation i rörelse. Det handlar mycket om att nöta in känslan för det grundläggande svärdshugget och att finslipa detaljer i det oändliga. Den historiska kampaspekten är naturligtvis central, men i viss mån underordnad den mentala träningen. Således tilltalar inte iaido alla personligheter. Exempelvis den otåligt lagde finner ofta iaidon alltför repetitiv och djuplodande. Ganska långt från "the flashing steel" i Kill Bill-filmerna. De som börjar träna med den målbilden brukar vara maniskt entusiastiska i början, men sällan komma tillbaks mer än ett par träningstillfällen.

Vill du läsa lite mer om de abstrakta aspekterna av iaido kan du titta i den lilla essä jag skrev som en del av min gradering till 3e dan 2010. Det finns nämligen ofta ett skriflig delmoment i iaidograderingar, förutom att man rent praktiskt skall visa upp sina färdigheter. Första delen av texten skall svara på frågan "What is the essence of Iaido to you?" och andra delen på frågan "What is 'zanshin' for Iaido?" Öppna essän i PDF.

Iaido utövas i ett flertal stilar, eller skolor som man oftast kallar det, grundade av olika japanska mästare långt tillbaks i tiden. De äldre traditionella skolorna kallas gemensamt för koryu, "gammal skola". En ganska vanlig ingång till iaido är dock att man börjar träna den så kallade ZNKR Iai, vilket är japanska kendoförbundets "officiella" stil. Detta är ett modernt system som konstruerats som en förenklad kombination av delar ur några av de vanligaste koryu. ZNKR Iai innehåller 12 olika kator och är tänkt som en slags introduktions-stil som kan vara bra att börja med innan man går vidare med någon koryu. Den kallas också för seitei iai.

Koryu innehåller betydligt mera djup än i seitei iai. Det gäller att hitta rätt från början i valet av koryu. Har man valt att följa en skola/mästare så fortsätter man med det, den japanska traditionen ger inget utrymmer för att byta eller för att testa något annat. Ofta är dock valet givet, börjar man träna seitei så fortsätter man sedan att träna den koryu som ens klubb/instruktör följer.

Koryu innehåller också ofta variationer och olika tolkningar, det vill säga utövaren har lite större frihet i utförandet av katorna jämfört med i seitei iai som är väldigt hårt uppstyrt i vad som är rätt och vad som är fel. En orsak till detta är att seitei skall underlätta rättvisa jämförande bedömningar i samband med tävling. Således upplevs koryu-träning på sätt och vis lite friare, men å andra sidan är kraven mycket större på att man verkligen förstår vad man gör och varför, annars gör friheten att man riskerar att hamna helt fel.

 

Ett annat sätt att träna med svärdet är det som ibland kallas tamashigiri, det vill säga man testar om svärdshugget är korrekt genom att hugga sönder lämpliga saker och ting. Legenden säger att i det gamla Japan användes levande människor för detta ändamål, skulle väl då vara fångar och liknande. Visst stöd verkar det åtminstone finnas för att vissa av de mest aktade svärdssmederna hade någon form av tillstånd för att använda kroppsdelar från avrättade brottslingar för att testa sina klingor. Och att "testhuggare" var ett yrke i sig. Kan också vara en skröna...

Hursomhelst, ett material som är bättre lämpat för att testa hugget på är hoprullade och blötlagda stråmattor. Det påstås då att en rullad halvmatta ger ungefär samma motstånd som att hugga av en arm, och rullar man tre mattor och dessutom sätter en träkäpp i mitten så ska det motsvara ungefär midjan på en människa. Säkert skrönor detta med, men det är ett kul sätt att testa sitt hugg.

Om hugget är det minsta ostadigt, kommer i fel vinkel, utförs med för mycket muskelstyrka eller med för lite beslutsamhet går det som för Jesper på bilden till vänster, det vill säga svärdet fastnar halvvägs in i den hoprullade mattan...

 

 

Hur ser iaido ut då?

Det finns mycket intressant att skriva om iaido, men för dej som inte alls vet vad iaido är eller hur det ser ut när man utövar det blir ju texten tämligen intetsägande.

Därför har jag till höger infogat ett videoklipp på Ishido Sensei som är en iaido-auktoritet i Japan (och min tränares tränare och därmed högst upp i mitt iaido-släktträd) när han utför några kator från koryun Muso Shinden Ryu. Klippet är filmat av David Hickey vid en uppvisning i samband med tävlingar i Kyoto i maj 2013.

 

 

 

Tävla i iaido

Det går också att tävla i iaido. Det går naturligtvis inte att slåss mot varandra med skarpa svärd. Istället har man utvecklat tävlingen som en bedömningssport, ungefär som gymnastik eller varför inte dressyrtävling för hästar.

En match går till så att två tävlanden utför ett antal förutbestämda kator samtidigt vid sidan av varandra på tävlingsbanan, varefter en domarpanel utser en vinnare genom att bedöma teknisk färdighet, koncentration, inlevelse med mera.

På så vis genomförs ett antal matcher som en utslagstävling, och så småningom når man semifinal och final.

I tävlingar utgör seitei iai grunden, eftersom detta är en standardiserad stil som utförs exakt lika i hela världen och bedömningen därmed blir lättare.

 

I filmklipper ovan visas EM-finalen i Nidan-klassen (svart bälte 2a graden) 2010 mellan finske Paulus Artimo till höger i bild och svenske Jesper Waldestål till vänster i bild. Tyvärr förlorar Jesper matchen med domarsiffrorna 1-2. Jesper är för övrigt en före detta elev till mej från tiden i Falkenberg, så jag kan med viss stolthet säga att jag lärt upp honom från början, eller åtminstone lyckades att inte förstöra hans talang under de första årens träning. Sedan dess har han ju gått vidare och förbi mej inom iaidon.

 

Iaido och syster-arten kendo

Nu kan det ju tyckas tämligen torftigt att något så krigiskt som svärdsfäktning tävlas i genom att domare bedömer hur realistiskt man kan skuggboxas. Och om det vore hela sanningen så vore det ju kanske lite fånigt.

Men här har japanerna tänkt till. Iaidon ska nämligen ses som en parhäst till kendon, där man faktiskt slåss mot varandra. Den som fått in flest träffar vinner, ungefär som i vår västerländska fäktning med florett, värja eller sabel. Inom kendon har man då naturligtvis skyddsutrustning på sig, och använder ett bambusvärd för att minska skaderisken.

Problemet med kendo, som är en mer utpräglad tävlingssport än iaidon, är ju då att man av säkerhetsskäl behövt införa regler och skyddsutrustning. Och som alltid när regler införs så anpassas de tävlandes agerande utifrån vad som fungerar inom regelverket snarare än efter vad som skulle fungera i en riktig svärdsduell. Exempelvis är bambusvärden lättare än ett vanligt svärd och kan därmed hanteras mycket kvickare, vilket möjliggör tekniker som inte skulle fungera med ett riktigt svärd. På samma sätt har vissa tekniker förbjudits eftersom de skulle vara alltför farliga att utföra trots skyddsutrustning och bambusvärd. Och det riktiga svärdet används på ett sätt som utnyttjar dess vassa egg, det vill säga i en skärande rörelse, medan bambusvärdet som är runt och saknar egg lämpar sig bättre att slå med, vilket ger en helt annorlunda teknik i hugget.

Därför, menar man, skall en kendo-utövare också träna iaido för att få förståelse för hur det riktiga svärdet kan och ska användas. Och en iaido-utövare ska också träna kendo, annars blir det ju bara en massa tomma rörelser i luften, man behöver också kampmomentet man mot man som kendo erbjuder.

 

Jörgen och iaido

Min första kontakt med iaido fick jag 1984 när jag flyttat till Malmö och börjat träna karate på GAK Enighet. I klubben tränade man också kendo, vilket jag provade på. Dock var jag mer attraherad av det "riktiga" svärdet, medan kendon i mina ögon var alltför tillrättalagd för just tävlingsformen. Plus att de andra som tränade var väldigt duktiga, det var inte så gott om nybörjare och alla tränade i samma grupp. Så det var liksom lite svårt att få något utrymme under träningen, de andra kunde leka med mej som de ville och tyckte mest att det var roligt när det gjorde ont på mej. Och kendo gör ont. Jag är gärna slagpåse, men jag vill lära mej själv något på kuppen också, annars är det svårt att hitta inspirationen.

Av en slump hittade jag då en iaidotränare i Lund, så jag började åka dit några dagar i veckan. Det var bara jag och en elev till, en karateutövare som i present fått ett "samurajsvärd" avsett för dekoration av bokhyllan och ville lära sig hantera det. Han blev dock inte särskilt långlivad, var väl för lite fart och fläkt för hans smak antar jag.

Jag minns inte namnet på tränaren, vilket är beklagligt eftersom jag nu i efterhand, när jag lärt mig mer om iaido, insett att han faktiskt var duktig på riktigt, vilket inte var särskilt vanligt i Sverige på den tiden. Om någon kan tipsa mej om vem det var får ni gärna höra av er. Han var ganska kort vill jag minnas, hade långt hår och ett litet skägg. Maila mej om du vet vem det kan ha varit.

På grund av det ringa elevantalet rann träningen ut i sanden, och efter det tog det ett slag innan jag kom på iaido-banan igen. Det var inte förrän runt 1993 när jag börjat träna aikido (återigen på GAK Enighet) som Stefan Stenudd också höll iaido-lektioner på lördagarna. Jag pendlade då ner från Halmstad för att vara med så ofta jag kunde. Dock blev det ju ingen verklig kontinuitet, jag tränade visserligen flitigt på egen hand, men med såpass långt, ibland flera veckor, mellan tillfällena att träna för en instruktör blev det ju ingen högre kvalitet i träningen.

Det var inte förrän jag blev engagerad i aikidoklubben i Falkenberg, måste väl ha varit i början-mitten av 2000-talet, som iaidon blev mer aktuell igen. Flera på klubben var intresserade av iaido, och eftersom jag åtminstone kunde något lite om det så började jag lära ut det lilla jag hade att komma med. Detta sporrade mej också till att återuppta resandet för att få träna lite oftare för en instruktör, och förutom träningarna i Malmö så började jag också delta på renodlade iaido-läger. Jag fick också stöttning från iaido-sällskapet Shobukan i Göteborg, där Raili Buck gav stort stöd och även kom ner till Falkenberg då och då för att hjälpa oss med träningen.

Raili övertalade mej också att ställa upp på iaido-SM, 2005 måste det ha varit, vilket kändes tämligen främmande för mej, mestadels självlärd som jag var. Men hon insisterade på att i den lägsta klassen - Mudan-klassen - (för de som inte är dan-graderade, alltså inte har någon svartbältesgrad) så var tävlingen mer för skojs skull och att det minsann fanns många deltagare som inte var på någon högre nivå. Så jag anmälde mig och åkte dit.
Det började med en kval-pool där fyra stycken möttes alla mot alla och de två bästa gick vidare till utslagstävlingen. Till min förvåning var jag en av de två, men jag åkte ut i den första utslagsmatchen. Det visade sig dock att han som slog ut mej gick och vann guld i klassen, och han som kom tvåa hade jag besegrat när jag mötte honom i poolen. Så teoretiskt sett, med en annan lottning, hade jag faktiskt hållit silver-nivå.
Och i lagtävlingen fick jag fylla ut en vakans i ett av Shobukans lag, och där blev det till och med medalj.
Tusiken, jag kan ju på tänkte jag då, och blev riktigt motiverad. (Nu ska man ju komma ihåg att iaido är en väldigt liten sport med få utövare, och ett SM i iaido går ju inte vad gäller konkurrens och nivå att jämföra med andra SM-idrotter. Men ändå.)

Jag lyckades på något sätt nästla mej in i urvalsgruppen för landslaget, och efter att ha varit med på ett antal träningsläger blev jag till och med uttagen. Det slutade med ett EM-brons i Mudan-klassen (icke svartbälten). Sedan dess har jag varit med på ett antal SM och EM med varierande framgång.

 

Inom budo-arterna har man gärna en tillhörighet till en sensei ("mästare"), annars är det svårt att få tillgång till riktigt bra träning. Så småningom, runt 2006, började vi i Falkenberg leta efter en sådan som kunde hjälpa oss att komma vidare. Valet föll ganska snart på Takao Momiyama (Momi kallad), född i Japan men flyttad till Sverige.
Han har i nuläget 7e dan i iaido (av åtta möjliga) och är en av Sveriges högst graderade. Dessutom har han direktkontakt med sin sensei Ishido i Japan, vilket ger en direktlinje till riktigt bra och autentisk iaido. Och han bor i södra sverige, vilket underlättar den regelbundna kontakten väsentligt.

På bilden till vänster ses bland annat Momi Sensei och Ishido Sensei, tillsammans med ytterligare två medlemmar i den japanska delegationen, plus medaljörerna i det svenska EM-laget 2008.

 

 

I och med flytten till Österlen 2007 kom jag också närmare Momi (han håller till i Gislöv/Glimminge), vilket ökade kvaliten i träningen avsevärt. Men i takt med en svacka i motivationen plus att hästarna har tagit överhanden så har jag tyvärr i det närmaste inte tränat alls de senaste åren. Till mitt stora förtret...
En väsentlig orsak till min sviktande motivation är att man inte får någon direkt konkret fysisk feedback i träningen. Eftersom man tränar "enskild skuggfäktning" är det bara den egna känslan och instruktörens kommentarer som talar om huruvida det är bra eller dåligt. Inom exempelvis aikidon däremot så märker man ju även mer direkt på vad som händer med uke ("motståndaren") om tekniken man utför är bra eller dålig. Om effekten av min aikidoteknik blir den förväntade så har jag förmodligen gjort den hyfsat bra.

SM 2011 blev därmed ett pinsamt budo-bottennapp. Jag hade som sagt inte tränat med någon regelbundenhet men blev övertalad att följa med för att klubben skulle kunna ställa upp med ett komplett tremanna-lag. Inledningsvis gick det hyfsat, vi tog oss till final även om det inte var min förtjänst. Väl där förlorade jag min match mot en före detta elev från Falkenberg (och det var inte Jesper, det hade jag kunnat leva med alla dar i veckan), vilket gjorde att laget förlorade finalen. Svårt att glädjas åt silvret i det läget. Då bestämde jag mig för att inte tävla mer med mindre än att jag var i full träning, och det har jag inte varit sedan dess, och följdaktligen ligger också tävlingskarriären på is.

Här är en sammanfattning av mina bedrifter inom iaidon:
2005: SM-brons i lag, tävlandes för Iaidosällskapet Shobukan
2005: EM-brons individuellt i Mudan-klassen (Bologna, Italien)
2006: Graderad Shodan (första svarta bältet) i samband med EM i Brighton (som dock gick uselt ur tävlingshänseende)
2007: SM-guld individuellt i Shodan-klassen.
2007: Graderad Nidan (andra svarta bältet) i samband med EM i Paris (som också gick uselt ur tävlingshänseende)
2008: SM-brons individuellt i Nidan-klassen
2008: SM-guld i lag, tävlandes för Glimminge Budokan (tillsammans med Matti Pajaujis och Patrik Ahlmkvist)
2008: EM-brons individuellt i Nidan-klassen
2009: SM-brons individuellt i Nidan-klassen
2010: SM-brons individuellt i Nidan-klassen
2010: Graderad Sandan (tredje svarta bältet) i samband med ett internationellt träningsläger i Göteborg
2011: SM-silver i lag, tävlandes för Glimminge Budokan (tillsammans med Patrik Ahlmkvist och Magnus Mohäll)