JUJUTSU

Jujutsu var från början den kampmetod som samurajerna utvecklade för att strida utan vapen. Idag är det vanligast med moderna jujutsu-system som utvecklats med mer eller mindre inspiration från de ursprungliga japanska stilarna.

 

 

 

Det finns idag många olika stilar med väldigt varierande inriktning. En del värnar om de gamla traditionerna, andra stilar är mer sport- och tävlingsinriktade. Ytterligare andra fokuserar på att jujutsun skall vara användbart som självförsvar och har därmed anpassat, förändrat och kompletterat de klassiska teknikerna för att vara mer gångbara i dagens situationer, i motsats till samurajernas jujutsu som var främst avsedd för slagfältet. Det där med nödvärnslagstiftning var exempelvis inget som samurajerna behövde bry sig särskilt mycket om.

 

 

 

I jujutsun får man lära sig olika tekniker som är tänkta att vara användbara som försvar om man blir utsatt för ett fysiskt angrepp, och det är detta scenario som ofta genomsyrar jujutsuträningen: Man tränar två och två, den ene attackerar den andre som då skall öva sig i någon lämplig försvarsteknik. Det kan vara exempelvis att ta sig ur olika typer av stryptag eller andra grepp, skydda sig mot slag och sparkar, kanske fälla omkull och hålla fast angriparen om det är nödvändigt, och så vidare.

Jujutsu i modern form kännetecknas ofta (men det varierar mellan olika stilar) av flexibilitet och teknik snarare än av kraft och styrka. Ordet jujutsu betyder ungefär, om man gör det enkelt för sig och översätter utan att ta med alla underförstådda nyanser, "mjuk teknik". Men då ska man komma ihåg att referensramen för att definiera "mjuk" var stridsfältet...

 

Mjuk ska snarare förstås genom liknelsen med en trädgren: En torr och hård gren bryts lätt av när stormen blåser, medan en färsk och spänstig ("mjuk") gren istället förmår följa med i vindens rörelser, men utan att gå av. Och när stormen bedarrar har den mjuka grenen vunnit. Att sedan mycket inom jujutsun ändå kan tyckas se hårt ut kan ha många anledningar, dels är det ju ett relativt begrepp, dels är det lättare att vara hård än att vara mjuk, och inte minst ser det ofta fräckare och mera spektakulärt ut att vara hård och krispig i rörelserna.

 

Så hur ser jujutsu ut idag?

Antingen vet du redan ungefär vad jujutsu är, och då kanske texten på den är sidan är rimligt begriplig, eller så har du aldrig sett jujutsu, och då blir texten förmodligen väldigt abstrakt.

Därför kan du till höger se ett exempel i form av ett videoklipp från en uppvisning av Ju-Jutsu Kai, vilket är den nutida namnet på den stil jag längre ner på sidan kallar vid dess äldre namn "Greger-systemet". Det var således denna typ av jujutsu jag en gång började träna.

Jag har dock inget med uppvisningen på filmen att göra, det är 30 år sedan jag tränade denna stil med någon slags regelbundenhet, och i ärlighetens namn var jag inte särskilt duktig på den tiden.

 

Och hur stavas det då?

Lika bra att också reda ut det där med stavningen. Jujutsu, jujitsu, jiujitsu med flera varianter existerar parallellt. Så vad är då skillnaden? Från början tror jag att olika stavningar uppstod när man med västerländska bokstäver försökte skriva ner de japanska orden. Beroende kanske på olika japanska uttal och dialekter, och förmodligen också på olika västerlänningars försök att enligt bästa förmåga efterlikna de japanska ljuden med bokstäver som kanske inte alltid är lämpade för det, uppstod flera olika stavningar. Men i grunden är det alltså samma ord.

När det sedan efter hand bildats en hoper med olika stilar här i västerlandet så har man valt en av stavningarna att använda för sin stil så i nuläget kan man säga att sättet man stavar på också kan indikera vilken stil av jujutsu man tränar. Men det finns ju många fler stilar än stavningsalternativ, så det är ju ingen särskilt exakt stil-indikator.

 

Jörgen och Jujutsu

Själv började jag träna jujutsu 1980 i Ystad BudoClub. Där tränades "budoförbundets jujutsu", även kallat "Greger-systemet" efter dess upphovsman Hans Greger. (På den tiden kan man väl säga att detta var budoförbundets "officiella" jujutsu-stil, ville klubben vara med i budoförbundet var det detta man tränade. I dag har detta ändrats radikalt, det finns många jujutsu-stilar inom budoförbundets ram, det var väl inte hållbart med denna monopolsituation.)

Jag var väl inte direkt nån stjärna från början men efter hand växte självförtroendet och även fysiken blev bättre. 1983 började jag även instruera i klubben. 1984 lyckades jag erövra det bruna bältet, den sista nivån innan det åtråvärda svarta bältet. Trodde då att jag var ganska duktig, men allt är ju relativt och idag är det väl bara att skratta åt eländet.

När jag sedan flyttade till Malmö för att gå sista året i gymnasiet 1984 fanns inte samma stil att tillgå där. Dessutom hade jag blivit intresserad av karate (det ingick en del karate-influerade slag- och sparktekniker i den jujutsu-stil jag tränat, och det ville jag gärna fördjupa mej i) så då började jag träna det istället. GAK Enighet erbjöd träning under den karismatiske Ted Hedlund, och det var väl nu jag åtminstone började inse vad träning och budo-anda kan innebära.

Under några år låg jujutsu- och karateträningen på sparlåga på grund av militärtjänstgöring. Under reservofficersutbildningen tränade jag i och för sig ett drygt halvår i Umeå, vilket ledde till ett av mina mer pinsamma ögonblick inom kampsportsutövandet:
Efter utbildningen hade jag inget särskilt för mej och tänkte stanna i Umeå några månader och träna intensivt inför en svartbältesgradering. Dock fick jag istället jobb som plutonsinstruktör i Kristinehamn. Där fanns inga träningsmöjligheter, men jag var ju redan anmäld till graderingen i Visby senare under sommaren. Vad göra? Går det så går det tänkte jag. Men det gjorde det inte. Misstänker att det var det sämsta försöket någonsin till att få det svarta bältet, jag skäms fortfarande när jag tänker på det.

Nåväl, 1988 hamnade jag i Halmstad där jag började studera på högskolan. Tog upp karaten eftersom jag inte heller där hittade någon jujutsuklubb med "min" stil. Lyckades efter hand gradera upp mej inom karaten så att jag kom drygt halvvägs till svart bälte, men då hade jag också börjat tvivla på karatens sätt att träna, så jag fick allt svårare att motivera mej för detta.
Så småningom kom jag dock i kontakt med Benny Dahlqvist som hade startat en egen jujutsu-stil efter att ha hoppat av från det så kallade "Durewall-systemet" (vid sidan av Greger-systemet var Durewall den andra "stora" stilen i Sverige vid den här tidpunkten).

Bennys stil "Shogun Jujitsu" var ganska inriktad mot självförsvar. Benny var försvarsanställd och hade även konstruerat det militära systemet för handgemäng, och med min militära bakgrund kom jag tämligen raskt in i detta och har, oftast tillsammans med Benny, genomfört en rad instruktörsutbildningar och förevisningar inom försvarsmakten.

Bilden till vänster är tagen under ett träningspass i visitations-teknik vid en befälsutbildning vi genomförde på kursgården i Höllviken, sannolikt i början av 1990-talet.

Som jujutsu-system var dock shogun vid den här tidpunkten tämligen omoget. Kanske inte tekniskt sett, men det var ju tämligen nytt och Bennys elever hade fortfarande ganska liten erfarenhet. Därmed kom jag med min tidigare jujutsu- och karate-bakgrund snabbt in i systemet och fick snart både instruera och vara med och utveckla systemet.

 

Det var väl först under denna tid som jag på allvar började komma till nån slags insikt inom budo i allmänhet och jujutsu i synnerhet. Vi var några stycken (främst Patrik Elisson och Marcus Brisenfeldt) som tränade i princip varje dag. 1992 kom det svarta bältet, och då på en helt annan nivå än det tafatta försöket i Visby några år tidigare. Det idoga tränandet fortsatte, och efter ytterligare några graderingar lyckades jag 2004 erövra graden "yondan", eller uttryckt på svenska "4e dan" eller "svart bälte av fjärde graden". De flesta stilar har upp till åtta eller tio svartbältesgrader, så fjärde är ju inte mer än halvvägs eller knappt ens det. Men det betyder i alla fall att jag har legat i en hel del...

Jujutsun följde med mej upp till Falkenberg när jag började träna aikido där. Eftersom klubben redan tränade judo och aikido, och jag startat upp iaidoverksamheten tyckte jag att det var lika bra att dra igång jujutsuträning också. Och eftersom jag till på köpet blivit ordförande så kunde jag ju bestämma det helt självsvåldigt, för det är väl så föreningsdemokrati fungerar. På bilden övervakar jag den första graderingen som genomfördes i Falkenbergsklubben.

 

Sedan jag flyttade ner till Österlen har det inte blivit någon jujutsuträning, dels eftersom det inte finns någon bra klubb inom bekvämt räckhåll men framför allt eftersom jag tappat inspirationen för jujutsu. Lite av förklaringen till det kanske går att utläsa mellan raderna på sidan om aikido.