BUDO

Budo betyder ungefär "kampens väg" och är ett samlingsnamn för de traditionella japanska kampkonsterna. I mera svävande ordalag används beteckningen budo ofta om kampsporter i största allmänhet, men det är alltså inte helt korrekt.

Så, vill du använda termen budo i betydelsen "kampsport" så gör det. Men för att hamna någotsånär rätt, begränsa det till att enbart gälla japanska kampsporter. Och byt gärna ut ordet sport mot ordet konst eller något liknande, eftersom den bakomliggande filosofin inom budo ofta ligger ganska långt från det vi i västerlandet menar med sport.

Alltså, budo = samlingsnamn för japanska kampkonster.

Ska man gå en nivå djupare i analysen får man titta på utvecklingen i det japanska samhället från medeltiden och framåt. Samurajerna (krigaradeln) skulle lära sig slåss för att kunna hävda sin rätt i de olika inbördeskrigen och klanfejderna som var vanliga då. För att åstadkomma detta strukturerade man upp det man behövde kunna i olika områden, exepmpelvis
Kenjutsu = tekniker för att använda svärdet (ken=svärd),
Yarijutsu = tekniker för att använda spjutet/hillebarden,
Jujutsu = tekniker för att slåss utan vapen,
och så vidare i en rad olika jutsu, som kan översättas ungefär med metodik eller teknik.

Sedan hade varje samurajfamilj sina sätt att träna, och det uppstod därför olika skolor/stilar inom respektive jutsu. Varje skola hade en mer eller mindre särpräglad uppsättning av tekniker och träningsmetoder. Det hände väl också att äldre elever bröt sig ur och bildade egna skolor, men grundtanken var att förvaltningen av en skola gick i arv från en mästare till hans son.

Så småningom blev det dock fredligare i Japan, och det fanns då en hel hord med samurajer som tränade för krig som aldrig kom. Då övergick träningen efterhand till att bli ett självändamål i sig och inte så mycket ett medel för att bli framgångsrik i strid. Fysisk träning, mental fostran, djupare insikter om livet och andra ting blev väl så viktiga som förmågan att slåss.
Jutsu övergick således till Do, vilket är ett snårigt begrepp att översätta, men "livsväg" kan väl vara ett försök.
Alltså utvecklades Judon ur Jujutsun, Kendon ur Kenjutsun och så vidare. De olika jutsu förändrades på olika vis i transitionen till do. Vissa förblev ganska lika bortsett från att de tränades med ett lite annat fokus, medan andra blev föremål för mera omfattande successiva förändringar, medan vissa efterhand blev alltmer inriktade mot tävling.

Som jag definierar budo så skall det, förutom det ytliga att vara ett samlingsnamn för japanska kampkonster, också innehålla både en tydlig koppling till den stridsteknik den en gång var, och utöver detta innehålla någon form av mentalt djup eller livsfilosofi. Försvinner det förstnämnda kan man lika gärna ägna sig åt innebandy, och försvinner det andra är det bara träning i att slåss.

Du kan läsa mer om mina funderingar kring detta i den skriftliga delen av min gradering till 3e dan i iaido. Första halvan av essän handlar i princip om vad jag tycker kännetecknar budo. Även om det specifikt är iaido texten handlar om så är den väl mer eller mindre relevant för all budo. Du kan öppna en PDF av texten genom att klicka här.

Jörgen och budo - hur hamnade jag där?

Jag hade ända sedan jag var liten varit faschinerad av "kampsport", förmodligen främst tack vare, eller på grund av, olika häftiga agentfilmer där bland annat James Bond till synes utan ansträngning besegrade diverse skurkar med stor elegans. Mitt första smakprov på dessa kampsporter var dock inte helt positiv:
Det måste väl ha varit under låg- eller möjligtvis mellanstadiet. Som en aktivitet under sportlovet kunde man prova på judo. Jag var dock föga atletisk och gick dessutom vilse i Österporthallens katakomber när jag letade efter träningslokalen, så jag kände mej rejält utanför redan när jag kom dit. De flesta var betydligt större än jag, tränaren hade brunt bälte och jag krympte ytterligare.
Dessutom var det ju svårt, och påminde inte alls om det James Bond brukade åstadkomma. Det var inte precis som att jag var fast beslutsam om att detta var min grej när jag lämnade arrangemanget. Snarare kände jag mej ännu mindre och mer bortkommen än när jag kommit dit.

Men jag vågade mej som 15-åring ändå till en jujutsuträning, mest för att några klasskompisar börjat där ett halvår tidigare. Fortsättningen får du läsa om på sian om jujutsu.